tisdag 6 maj 2014

I vilket jag pratar om Aron

Han är så gosig, vår lilla plutt. Säger jag "får mamma en puss?" så lutar han fram huvudet, oftast med pannan först, och ser sjukt nöjd ut.

Sedan vi kom hit så har han utvecklats massor. Han går runt så mycket eftersom det finns så mycket fler fria ytor att göra det på här än hemma, att han har blivit otroligt mycket stabilare på bara några dagar. 

Han älskar alla skabbiga katter som stryker omkring vid restaurangborden här. Och om han är nere på marken och ser en katt komma, då vet peppen inga gränser. Peka, tjuta av glädje, och så snabbt snabbt gå efter katterna.

Han försöker alltid att få äldre barn att leka med honom. Häromdagen var han ute med sin lilla tygboll och så kom två barn förbi. Då försökte han kasta bollen till dem så att de skulle kasta tillbaka, men de gick bara vidare TROTS att Aron följde efter dem upp för en trappa. Hjärteskärande!

Och så har han äntligen lärt sig att skaka på huvudet vid rätt tillfällen. "Vill du ha mera vatten?", "Ska vi gå upp från stranden nu?" och "Är det dags att sova än?" följs alla av kraftiga huvudskakningar. Om det inte ÄR läge att dricka vatten/gå upp från stranden/sova, då gör han ingenting utom att kanske sträcka upp armarna för att bli upplyft eller lutar fram huvudet för att dricka. Han har inte lärt sig att nicka än.

Den här bilden tyckte Ruben var väldigt rolig. "Ni ser ut som något good cop/bad cop-team!" Hehe.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar